<<

Har du blivit länkad hit utan att läsa tidigare sektioner, gör det här i det inledande stycket om Halva Mänskligheten. Även om det inte är nödvändigt

Med innehållet i föregående stycke aktuellt i minnet, är det dags att fundera över ledarskapet i många av världens länder och hur många av oss av "rasen" anständiga, inte bara går runt och skrattar inombords åt clownerna i den andra halvan, utan också står i en nästan paralyserande förundran inför den uppenbara kortsiktigheten och okunnigheten.

Det är helt gängse att stimulera nationella ekonomier på grund av att BNP (eller GDP kanske är ett bättre mått) "bara" ligger på 1% när det förväntade eller optimala borde vara 2, 3 eller 5%.

I stimuleringen av en nations ekonomi av ovanstående skäl, ignorerar eller skjuter man samtidigt upp exempelvis frågan om att reducera de atmosfäriska koldioxidhalterna samtidigt som infrastruktur premieras och företag stimuleras och människor ska konsumera.
Vi har redan exemplifierat in-absurdum när det gäller grundbultarna för både nations- och världsekonomierna och på vilket sätt det är ohållbart men ändå "nödvändigt" här

Kortsiktighet är inte bara oanständigt ur ett hållbarhetsperspektiv utan också där världsledare av ren oanständighet exempelvis bombar nationer sönder och samman för att ersätta en regim och ledarskap men där man inte fattar eller inser att slutresultatet, livet och samhället för invånarna många gånger kommer bli långt värre än ursprungsregimen (Irak, Libyen, Afghanistan...). Det vill säga, kortsiktigheten inbegriper även politiska mål inte bara hållbarhetsfrågor.

Dessa människor blev inte fria, de blev bara fria från den tidigare regimen.

Låt oss spekulera i frihetsbegreppet och hur det kan definieras:

1. Yttrandefrihet (inklusive fri press)
2. Frihet att välja ledarskapet, bland flera valbara (sk Demokrati)
3. Ekonomisk frihet. Att både ha möjlighet att tjäna pengar och kunna välja hur de spenderas.
4. Fri att resa var man vill
5. Fri möjlighet till utbildning

Även om dessa kriterier är subjektiva och inte tagna från någon akademisk motsvarande definition, ger det en bra täckning av frihetsbegreppet.
Innan någon nation eller någon i en världsorganisations namn, bombar sönder landet i fråga för att befria dem från sin ofria tillvaro (mest bildligt talat) , hade invånarna kanske 3 av dessa 5 kriterier.. De hade inte yttrandefrihet och möjlighet att välja sitt ledarskap dock. De två är uppenbarligen den nageln i ögat som brukas anges som skäl för att "hjälpa" befolkningen.
Efter "hjälpen" har befolkningen fått ytterligare åtminstone 1, yttrandefrihet. Friheten att välja sitt ledarskap brukar det oftast bli lite väntetid på men rent teoretiskt, visst.
"Var god dröj, det är många som vill mycket nu. Men vi besvarar din vilja så fort vi kan. Snittväntetiden kan ej anges då inget land som blivit hjälp ännu erhållit en demokrati, tack föär att du väntar."

Nackdelen med dessa interventioner är dock att medan befolkningen erhållit ytterligare 1 pinne på frihetsgraden, har de förlorat 3 och har egentligen bara den de erhållit kvar. Totalt.
Och även om just den frihetsbiten inte fanns i deras tidigare liv är det enda, nyvunna, praktiska sättet att manifestera den friheten på, att klättra upp på ruinerna av deras gamla sönderbombade hem och ropa ut sin glädje över att få tala fritt. Problemet är att den praktiska följden av att ha förlorat de andra frihetsbegreppen, är att medan de lyckligt proklamerar sin frihet utsätts de samtidigt av en signifikant risk att nån skjuter huvudet av dem, bara för att nån hade lust.

Vår vän av ordning kanske blandar sig i igen och säger att: "Det är väl lätt att vara efterklok men intentionen var god. Det fanns inget möjligt sätt att förutspå den utgången". Missförstå oss inte, essentiell.org är glad att vän av ordnng finns och ställer de här frågorna.
Men utan att rubba på sanningen en millimeter:
Som normalt begåvad, normalt tänkande och som normalt bildad - det utfallet var ju nära på skrivet i sten i det ögonblick man hörde talas om interventionsplanerna. Många med oss, tyckte alltså inte att det var tiotusenkronorsfrågan hur utgången skulle bli. Det räcker med en normalfuntad historiebok från högstadiet för att inse och dra den slutsatsen.
"Tycker essentiell.org därmed att Libyerna hade det bättre under Muammar al-Gaddafi än nu?" Det kan nog bara Libyerna själva svara på men om man ska dra någon form av slutsats av befrielsen av det libyska folket är det nog att det definitivt hade, eller skulle, kunnat gjorts på ett annat sätt. Och på grund av att halva världen är oanständig och därmed söker makt, vet vi ju också att de är dem som kommer resa sig snabbast och med störst framgång när ett land lämnas i ruiner och anarki. Vilket var fallet med Libyen. Det var det som var en "no-brainer".

Frågan är snarare varför man som världsledare och delaktig i liknande beslut, inte har kunskapen/bildningen nog att förutse just det utfallet i ett längre perspektiv än 1 eller 2 år?

I den följande texten används "man/han" istället för "hon" eller "hen". Det är inget genusställningstagande utan bara för lättläslighetskäl. Plus att de flesta larvpottorna av ledarna i världen är män...

Situation ovan kanske är ännu värre. Det kanske inte alls är av okunskap eller kortsiktighet? Det kanske är så att som världsledare struntar man i de konsekvenserna och handlar oanständigt med flit.

Som ledare vill man kanske söka vissa gruppers godkännande eller beröm, vill upprätthålla nån nationell opinion, samla röster, bli omvald. Som världsledare kanske du vill visa de militära musklerna som i ett följande G7- (G8) möte, eller African Union- eller WTO, eller UNASUR-, NATO- eller vad-som-helst-möte, ger dig känslan av respekt men du avser innerst inne rädsla.
Är man den typen av ledare ser man ner på andra ledare, kanske runt det förhandlingsbord där ni förhandlar. Ledaren möter deras ögon och han vet att vilken agenda han än tar med sig till ett politiskt- eller ekonomiskt toppmöte, sitter han på en benhård potens av antingen militär eller ekonomisk styrka. Och gillar det.

Och situationen behöver inte vara av internationell karaktär. Det är samma mekanismer av externa potenshöjare för exempelvis en ledare i en diktatur eller i ett land som styrs genom fruktan och förföljelse.

Samma mekanismer. Och vilka är då mekanismerna? Vid det här laget står det nog helt klart att det är essentiell.org's åsikt att mekanismen är ett agerande vars syfte det är att fylla den tomma hinken av självkänsla och dennes fundamentala behov av bekräftelse och aktning.
Som ledare och som den narcissist man är, vare sig det är toppositioner inom regimer, myndigheter, företag - måste du ha (som i drogberoendets måste), ha eller få det erkännandet. För utan det, vet han, hon, du, vi, 'den andra halvan', att han fortfarande är en oanständig skit men en obetydlig sådan.